Bonnierhuset – Stockholms första skyskrapa

80 år sedan första spadtaget till Bonnierhuset.

Det var snö och tjäle i marken den feb­ru­ari­dag 1946 då Tor Bonnier tog första spadtaget till Bonnierhuset på Torsgatan 21 i Stockholm. Tanken att bygga ett nytt hus för tidskriftsverksamheten hade väckts redan i början av 1930-talet. Men andra världskriget kom emellan.

Vouge la galère, ”Det må bära eller brista”, skrev Tor Bonnier 1929 i ett telegram till sin son Albert Bonnier jr och berättade att han just köpt veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund.

Men köpet av förlaget, och utgivningen av en rad nya veckotidningar, ställde krav på mer utrymme. ”Lokalerna på Sveavägen blev för små och vi var tvungna att flytta ut alltför många redaktioner på stan”, skrev Albert Bonnier Jr i boken Personligt (1985).

1937 utlyste familjen Bonnier en arkitekttävling för att få in förslag till en ny fabriks- och kontorsbyggnad mellan Torsgatan och Barnhusviken. De tre arkitektfirmorna som bjöds in förväntades utarbeta förslag till dels en idélösning av bebyggelsen på den 9 200 kvadratmeter stora tomten, dels förslag till en första byggetapp då kravet var att utvinna en golvyta på 35 000 kvadratmeter. 

Kontorslokaler och fotostudior skulle placeras i de översta våningarna, med sätteri, djuptrycks- och offsetateljéer i våningarna därunder. Dessutom framhölls att tryckpressarna ”böra placeras i en maskinsalsvåning, över vilken ur reklamsynpunkt gatupubliken skall ha fri insyn”.

Enhälligt beslut av prisnämnden

I april 1938 meddelade prisnämnden, där bland andra Åke Bonnier och Albert Bonnier jr ingick, att den enhälligt tilldelat första pris till ett förslag som lämnats in under signaturen ”Å & Å”.

Bakom förslaget stod arkitekturprofessorn Ivar Tengbom, en nyskapare inom svensk arkitektur, i samarbete med sonen Anders. Tidigare hade han bland annat ritat Högalidskyrkan, Handelshögskolan och Konserthuset i Stockholm. 

”Vasastaden skjuter en slö och intetsägande kontur (Atlasområdet) ned mot Torsgatan. Hela stadsdelen ter sig som en monoton husmassa och bildar en slående kontrast till övriga stadsdelars ofta mera livliga och omväxlande silhuetter”, skrev Ivar Tengbom.

Han föreslog att höjden på byggnaden i tomtområdets norra del endast skulle vara fyra våningar över Torsgatan, ”ungefär samma höjd som högsta punkten i Vasaparken bredvid”.

”Denna återhållsamhet i byggnadshöjd utlöser i stället ett byggnadsparti av avsevärd höjd, en högbyggnad…”, fortsatte Ivar Tengbom och förklarade att han med den 13 våningar höga tornbyggnaden ville ”föra in ett levande moment i den stela stadskonturen”.

Därefter var avsikten att det stora byggprojektet skulle sätta i gång. Men krigsutbrottet hösten 1939 gjorde att det försenades.

Skyskrapa intill järnvägen

I slutet av oktober 1945 beslutade Stockholms stadsplanenämnd att Bonniers skulle få uppföra en ny 17 våningar och 44 meter hög skyskrapa alldeles intill järnvägen. Den 15 februari 1946 togs äntligen det första spadtaget. 

I en artikel i Expressen förklarade Bonniers överingenjör Karl J. Bergström att huset skulle få en 175 meter lång fasad åt järnvägen och att tornbyggnaden för kontors- och redaktionell personal skulle bli 20 våningar hög räknat från grunden:

”Utanför lunchrummet på taket blir det stora terrasser, med möjlighet till solbad sommartid, och tillhörande duschanläggning med herr- och dambastu. Utrymmet är avsett som rekreationsplats för personalen, och möjlighet till olika spel, exempelvis badminton, kommer att beredas”.

”I lunchrummet som kan ta 350 gäster åt gången blir det möjlighet att visa film och det inreds dessutom med tanke på att firmans egna klubbar och sammanslutningar ska kunna ha en rymlig samlingslokal där”.

Bonniers skyskrapa beräknades rymma omkring 1 400 personer och snabba hissar skulle ta hand om trafiken inom byggnaden. ”Hissarna ska också kunna dirigeras centralt från portvaktens pulpet under de värsta rusningstiderna”, berättade Expressen.

Äntligen kunde bygget av Bonnierhuset komma i gång. I den ansökan om byggnadstillstånd som Åhlén & Åkerlunds Förlag AB lämnat in till Stockholms stadsplanenämnd framgår vilket stort projekt det rörde sig om. 

Arbetsstyrkan beräknades vara 280 personer och antalet uppskattade dagsverken 124 500. Till bygget behövdes 100 byggnadsgrovarbetare, 30 byggnadsträarbetare, 35 målare, 17 murare, 15 plåtslagare, 35 rörarbetare,tre glasmästeriarbetare, 30 elektriker och 15 övriga arbetare. 

Uppdraget gick till Olle Engkvist, en av 1900-talets mest betydande byggmästare i Sverige. Fasaden på Bonnierhuset var inspirerad av italiensk arkitektur och klädd med så kallat romerskt tegel, ett gult fasadtegel med delvis mönsterlagda partier. Huvudentrén hade en glasad port, golv av grågrön marmor och väggar klädda i ljust ädelträ.

Exklusiv smygtitt

I januari 1949 var Bonnierhuset till slut färdigt för inflyttning. “Ett egendomligt hus har praktiskt taget i det tysta vuxit sig färdigt i hjärtat av staden”, skrev Dagens Nyheter. 

“Uppifrån de övre våningarna har man den underbaraste utsikt över staden långt ut i omgivningarna. Bilarna som rusar fram nere på Torsgatan ser ut som små myror”, skrev tidningen Arbetaren på första sidan.

Till en början fick Åhlén & Åkerlund inte ha hela höghuset för sig självt. Hälften av ytan hyste auktionsverket, mantalsskrivningsverket och ett järnvägsmuseum. Först 1960 kunde förlaget själv disponera hela huset. 

I boken Personligt kommenterade Albert Bonnier jr beslutet av skönhetsrådet om att “kapa fyra våningar av det torn som Tengbom ritat” med motiveringen att det blev för högt för stadsbilden. 

“Senare har vi försökt kompensera tornets bristande strävan mot skyn med fyra flaggstänger, en i vardera hörnet högst upp på torntaket”, skrev han och fortsatte: “Där flaggar vi varje dag. En åtgärd som ibland kan synas omotiverad men som bidrar till att ge det tunga torsgatshuset en känsla av lyft och glädje.”

I början av 1960-talet och åren framöver fanns redaktionerna för flera av Sveriges populäraste veckotidningar i Bonnierhuset. Högst upp på våning 20 satt Damernas Värld, i våningarna därunder huserade Husmodern, Vecko-Revyn, Vecko-Journalen, Året Runt och Bild-Journalen.

Koncernchefen Albert Bonnier jr valde att sitta med sin stab på våning 13. “Tretton är ett oturstal, lika bra att jag sitter där så att ingen kan skylla sina misslyckanden på just det …”, sa han.