När Herbert Tingsten tog över som chefredaktör för Dagens Nyheter 1946 fick tidningen en ny och stark röst i den politiska debatten. Hans fräna röst blev också hans fall. Tingstens åsikter i ATP-frågan gick helt stick i stäv med ägarfamiljens.
I mitten av 1940-talet var det dags för Sten Dehlgren att pensionera sig från sin post som vd på Dagens Nyheter. En tjänst han haft – inte utan kontroverser dock – sedan början av 1920-talet. Till hans efterträdare utsågs Herbert Tingsten, professor i statskunskap vid Stockholms Högskola.
Tingsten hade ingen större erfarenhet från tidningsvärlden. Sedan mitten av 1920-talet hade han bidragit med ett 50-tal artiklar på Dagens Nyheters kulturavdelning. Han hade också gett ut några böcker på Albert Bonniers förlag. Tingsten hade tidigare varit medlem i Socialdemokraterna, men brutit med partit efter sin uppmärksammade bok Den svenska socialdemokratins idéutveckling som utkom 1941.
Tor var en stor beundrare av Herbert Tingsten, och efter en del överläggningar inom familjen erbjöd han 1946 Tingsten posten som chefredaktör för Dagens Nyheter. Tingsten satte snabbt sin prägel på tidningens opinionsbildande avdelningar. Nyhetsdelarna var han mindre intresserad av. I ledare och på kultursidorna markerade han tidningens profil i de frågor han ansåg viktiga. Enligt den svenska historiken Alf. W. Johansson kunde hans politiska linje beskrivas med följande rubriker: prodemokratism, antikommunism, antisocialism, proamerikanism, antikyrklighet och antimonarkism.
Välkomnad politisk linje
Inom ägarfamiljen togs tidningens nya politiska linje emot med stor glädje. Under krigsåren hade relationerna mellan familjen och tidningen varit mycket konfliktfyllda. Kaj och Gert kritiserade ofta tidningen för dess positiva inställning till den svenska samlingsregeringen och regeringens undfallenhet mot Tyskland.
Tingstens åsikter stämde betydligt bättre överens med Bonniers liberala ideologi. Kaj Bonnier uttryckte sin ”oerhörda förtjusning över Dagens Nyheters nuvarande utseende både på kultur- och ledarsidan. Det är verkligen roligt att numera slippa förnedringstidens beklämning varje gång man öppnade DN och i stället med glädje kunna öppna sin tidning på morgonen i förvissningen om att den åter funnit sitt gamla ansikte”. Tor och Herbert Tingsten blev dessutom mycket goda vänner och umgicks flitigt privat.
Herbert Tingsten vitaliserade också Dagens Nyheters kulturavdelning. Bland annat anställde han, i samråd med Tor, Olof Lagercrantz som kulturchef. Lagercrantz skulle senare efterträda Tingsten som chefredaktör, och då starkt kritisera sin företrädare.
Tingsten drog sig inte för att be styrelsen och familjen om råd gällande tidningens innehåll och utveckling. En sådan relation mellan ägare och tidningens ledning var något nytt. I sina memoarer Personligt är Albert jr starkt kritisk mot detta. Han beskrev relationen som att Tingsten vände sig till styrelsens medlemmar med ”en gråtmild vädjan om hjälp. Hjälp med idéer, förslag till nya medarbetare, omläggning av innehållet etc”.
Konflikt med familjen
Slutligen skar det sig ändå mellan familjen och Tingsten. Det var i frågan om ATP. Dagens Nyheter stödde till en början Folkpartiets linje om att den nya allmänna tilläggspensionen skulle vara frivillig. Tingsten blev dock allt mer övertygad om att pensionen borde vara obligatorisk och lagstadgad. Detta ledde till upprepade konflikter med Tor – som var styrelseordförande, resten av ägarfamiljen och kulturchefen Olof Lagercrantz. Tingsten avgick som chefredaktör 1959.
Läs mer om Herbert Tingsten i:
Staffan Sundin – Bonniers – en mediefamilj – Konsolidering och expansion 1930-1954