Fantomen – en av Bonniers allra största succéer

Den vandrande vålnaden blev Bonniers startpunkt för serier

Hela 75 år har gått sedan den första Fantomen-tidningen gavs ut i Sverige. 
– Tecknarna och författarna som gjorde Fantomen för Norden på 1980-talet var enormt duktiga. Det hade inte gått att översätta serien rakt av från den amerikanska, då den var delvis unken och rasistisk, säger Malena Bonnier, Fantomen-läsare ända upp i tonåren.

Redan i september 1937 gav Åhlén & Åkerlund ut sin första serietidning Musse Pigg. Men det första försöket blev kortlivat, redan 1938 efter bara 23 nummer lades tidningen ned. 

Mellan 1947 och 1950 gjorde förlaget ännu ett försök med Algas serietidning med svenska serier, bland annat Rune Andréassons Teddys äventyr, en föregångare till Bamse.

I slutet av 1940-talet började Lukas Bonnier intressera sig för Fantomen som då publicerades som dagsstrip i Svenska Dagbladet (under namnet Dragos). Lukas tog kontakt med Bulls presstjänst, som representerade King Features i Sverige och hörde sig för om möjligheten att ge ut Fantomen i serietidningsform.

På Bulls var intresset dock obefintligt. Men Lukas gav sig inte. Han tog direktkontakt med det amerikanska tidningssyndikatet och fick klartecken att köpa in Fantomen. Dessutom föreslog han att Åhlén & Åkerlund skulle starta ett särskilt serietidningsförlag och börja ge ut Fantomen under eget namn.

Men i delar av familjen fanns inget särskilt stort intresse för projektet. I Boken om Bonniers (Sigge Sigfridsson, 1995) berättar Lukas hur hans far Tor reagerade:

– Pappa tittade på mig, så gick han runt bordet och sa ”Lucke, den här familjen har gett svenskarna Fröding, Karlfeldt och Harry Martinson – och nu ska du ge dem Fantomen. Jaja, det får väl gå.”

Första Fantomen-numret en succé

Det första numret av Fantomen utkom den 6 oktober 1950 på nystartade Serieförlaget (sedermera Semic) och det blev omedelbart en succé. Redan första året var upplagan över 70 000 exemplar i veckan vilket gjorde Fantomen till den näst största serietidningen i Sverige, efter Kalle Anka.

De första numren av Fantomen går i dag endast att komma över på auktioner, ofta för femsiffriga belopp. Tidningarna finns förstås även på Kungliga biblioteket men kan bara beställas upp till Specialläsesalen, där man kan ta del av material som bedöms vara för ömtåligt eller unikt för hantering i Stora läsesalen.

Förutom ett Fantomen-äventyr innehöll tidningen i början även andra amerikanska serier som Lisa och Sluggo och Knockout-Charlie. I nummer 3 startade Fantomenklubben som efter bara några månader hade nära 25 000 medlemmar.

”Alla käcka pojkar och flickor från hela Sverige som beundrar Fantomen – mannen utan fruktan – och hans kamp mot brott och orättvisor är välkomna som medlemmar. Det kostar ingenting”, skrev redaktionen.

De som blev antagna utlovades ”ett stiligt och påkostat diplom” och att de längre fram skulle få ”erhålla ett trevligt Fantomenmärke som kan bäras på rockuppslaget”.

De blev medlem nummer 1 och 2

I nummer 5 presenterades de tio första medlemmarna i Fantomenklubben. Medlem nummer 1 och 2 var bröderna Nils-Göran och Kurt-Henry Carlsson från Huddinge. Kurt-Henry gick bort år 2020 men Nils-Göran är i livet, sedan många år tillbaka bosatt i skånska Tyringe.

– Jag har fortfarande diplomet och min Fantomendräkt kvar. Men tyvärr sparade jag inte tidningarna, jag har aldrig haft nån samlarådra i mig, berättar Nils-Göran Karlsson.

– Det var faktiskt farsan som tyckte att vi skulle bli medlemmar. Han tyckte att det var ett bra tillfälle för oss att tjäna egna pengar, man kunde nämligen anmäla intresse att sälja tidningen. 

I slutet av 1950-talet minskade Fantomens upplaga, bara för att åter ta fart efter några år. Upplagan ökade från 59 000 exemplar i veckan 1962 till 148 000 exemplar 1967. 

Det bäst säljande numret någonsin var ”bröllopsnumret” (nr 6/1978) när Fantomen och Diana gifte sig. Det sålde i 210 000 exemplar. Toppåret 1980 var upplagan i genomsnitt 173 000 exemplar, betydligt mer än Semics övriga serietidningar 91:an (73 000 exemplar), Lilla Fridolf (71 000) och Blondie (30 000).

Stor intäktskälla för Bonnier

Carl-Johan Bonniers första vd-jobb var på Semic, från 1983 till 1987. Men Fantomen drabbades han av redan som ung pojke i slutet av 1950-talet:

– Jag minns att jag alltid hängde vid kiosken i Falsterbo om somrarna för att köpa Fantomen!

Mot slutet av Carl-Johans tid som vd började serietidningsmarknaden i Sverige mattas av. Det dröjde dock till 1997 innan Semic sålde Fantomen och sina andra serietidningsrättigheter till Egmont.

– Fantomen var under många år en väldigt stor intäktskälla för Bonnier. Men någon gång i slutet av 1980-talet kom Gameboy från Nintendo. Mina söner höll på med det spelet hela tiden och då insåg jag att det här kommer att bli ungarnas grej i stället för serietidningar, säger Carl-Johan.

Carl-Johan berättar att han försåg sin syster Malena med buntvis med Fantomen-tidningar och säkert grundade hennes intresse för ”Den vandrande vålnaden”.

– Jag var medlem i Fantomen-klubben, jag fick diplom och nån penna, men minns inte medlemsnumret. Och jag har kvar flera årgångar från 1973 och framåt, inbundna. Jag hade Fantomen-tema på festerna både när jag fyllde 18 år och 50 år häromåret, berättar Malena Bonnier.

Även Nisse Bonnier är gammal Fantomen-läsare. Han har fortfarande kvar ett par flyttkartonger med tidningar:

– Lådorna står i matsalen, jag har inte fått upp dem på vinden än. Jag var stor diggare av Fantomen långt upp i åren. Under min tid i Paris låg det alltid en hög Fantomen för läsning på toaletten på 10 Rue Mesnil, säger han.