Kris i Albert Bonniers Förlag
I början 1970-talet drabbades Albert Bonniers Förlag av en ekonomisk kris. Förlaget kunde rida ut stormen, mycket tack vare bokklubbarna.
Ett grundläggande problem var bokmarknadens struktur. Sedan mitten av 1950-talet rådde fri prissättning i Sverige, förutom i bokbranschen som fått dispens av kulturpolitiska skäl. Argumentet för detta var att den smalare litteraturen skulle försvinna om det blev fri konkurrens.
Förläggarna kompenserade en stagnerande bokförsäljning med högre priser, ett slags omsättningsdoping. Under perioden 1955 till 1967 ökade bokpriserna dubbelt så mycket som konsumentprisindex, tills de svenska bokpriserna var högst i världen. Regleringen innebar också att det var förbjudet att sälja böcker på en annan plats än i en godkänd bokhandel.
Näringsfrihetsrådet vägrade 1965 att förlänga dispensen från och med 1970. Då blev bokpriserna fria och det blev fri etableringsrätt inom bokhandeln.
Detta kom att förändra verksamheten – och hela branschen – i grunden. Efter att under sex år ha gjort ett positivt resultat började Albert Bonniers Förlag 1969 gå med kraftig förlust, med mellan 9 och 10 miljoner kronor per år.
Nu krävdes omedelbara åtgärder och en översyn av hela verksamheten. Här spelade förlagets vice vd Olle Måberg en avgörande roll. Det ekonomiska ansvaret delegerades och kostnadsmedvetandet ökade. Utgivningen minskade. På två år minskade personalstyrkan med flera hundra personer. Förlagets egna boklådor såldes och Bonniers andel i Läromedelsförlaget såldes till Esselte.
Förlaget genomförde dessutom flera kreativa åtgärder för att öka försäljningen. Den mest framgångsrika av dessa var att 1970 bilda Bonniers Bokklubb – ett förslag från Olle Måberg. Bokklubben överträffade alla förväntningar och hade två år efter starten 95 000 medlemmar.
Läs mer om förlagskrisen i: