Stipendiefonden
När Albert Bonnier dog år 1900 beslöt hans barn att inrätta en stipendiefond till hans minne. Stipendierna skulle gå till unga svenska författare.
I början av 1900-talet var det få författare som kunde livnära sig på sitt författarskap. I stället fick de förlita sig på sidouppdrag inom översättning och journalistik – och stipendier. Vid sekelskiftet var Svenska Akademien den viktigaste stipendieinstitutionen.
När Albert Bonnier dog den 26 juli 1900 beslöt hans barn – Jenny, Karl Otto och Eva – att instifta en stipendiefond till hans minne: Albert Bonniers stipendiefond för svenska författare. För detta ändamål donerades 150 000 kronor. I samband med förlagets 75-årsjubileum utökades kapitalet till 225 000 kronor. Genom fonden kunde förlaget dels ytterligare stärka sin ställning bland de skönlitterära författarna, dels indirekt stödja författare som hade svårt att försörja sig.
Fonden skulle förvaltas av en nämnd bestående av sju ledamöter, varav sex verksamma skönlitterära författare. Den sjunde ledamoten skulle representera donatorerna.
I den första nämnden ingick Oscar Levertin, Verner von Heidenstam, Tor Hedberg, Ellen Key, Per Hallström och Georg Nordensvan.
De första författarna som fick ta emot stipendier ur fonden var Hjalmar Söderberg, Hilma Angered-Strandberg, Ola Hansson, K. G. Ossiannilsson och Henning von Melsted. Bland andra årets stipendiater återfanns Strindberg.
Läs mer om stipendiefonden i: