Bang – eller Barbro Alving som hon egentligen hette – var en av Sveriges första kvinnliga utrikesreportrar. Hon var även krönikör och under hela sitt yrkesverksamma liv knuten till Bonniers genom Dagens Nyheter och Vecko-Journalen.
Barbro Alving var redan som 11-åring helt på det klara med att det var journalist hon skulle bli. Sin tidningsbana började hon direkt efter studenten 1928 som volontär på Stockholms Dagblad. Redan samma år fick hon dock anställning som redaktionssekreterare och filmrecensent under signaturen ”Miss Bio” på tidskriften Idun. År 1934 rekryterades hon som sommarvikarie till Dagens Nyheter för ”Namn och Nytt”-spalten. Redan tidigt i karriären på Idun använde hon signaturen Bang och kom att fortsätta så under nästan hela sitt skrivande liv.
Reporter med världen som arbetsplats
På Dagens Nyheter blev Bang snart en av de första kvinnliga utrikesreportrarna och hennes första resa gick till de olympiska spelen i Berlin 1936. Därefter resten hon på eget initiativ till Spanien för att övervaka det pågående inbördeskriget, med fokus på det av Francisco Francos styrkor flygbombade Madrid. Dagens Nyheter, med chefredaktör Sten Dehlgren i spetsen, avsade sig allt ansvar men bidrog ändå med pengar.
År 1938 fick Bang dottern Maud Fanny, alltid kallad Ruffa, tillsammans med illustratören och tecknaren Birger Lundqvist. Ruffa var ett så kallat ”kärleksbarn”, född utanför äktenskapet (Lundqvist var gift på annat håll) och Bang kom aldrig att gifta sig. Tillsammans med Anna ”Loyse” Sjöcrona bildade hon i stället en egen, och för tiden väldigt ovanlig familj.
Under krigsåren rapporterade Bang först från finska vinterkriget och senare från det av Tyskland invaderade Norge. När kriget var över föreslog Bang för Dagens Nyheters ledning att hon skulle göra en reportageresa jorden runt. Tidningen godkände förslaget och 1947 reste Bang till Indien där hon blev vittne till det historiska ögonblicket då den siste vicekungen Louis Mountbatten deklarerade att Storbritannien skulle dra sig ur landet. I Indien träffade och intervjuade hon också Gandhi.
Nästa stopp på resan var Indonesien som den holländska armén just invaderat för att åter kolonisera landet. Här gav sig Bang ut i djungeln där hon träffade ledare, både kvinnor och män, för regeringsarmén. Därefter fortsatte hon till Kina där hon träffade Chiang Kai-shek, och till Japan. I Hiroshima såg hon konsekvenserna av atombombningen, besökte sjukhus och träffade strålskadade människor. Resan var planerad att vara ett halvt år, men det dröjde ett år innan hon återvände till Sverige. Under efterkrigstiden gjorde hon också reportageresor i USA, Vietnam och på den afrikanska kontinenten.
Bang rapporterade för Dagens Nyheter från Sovjetunionens inmarsch i Ungern 1956 och på 1960-talet från kriget i Indokina. Hon blev tidigt pacifist och var på 1950-talet aktiv i kampen mot svenska atomvapen. Hennes pacifism ledde bland annat till att hon dömdes till en månads fängelse för civilförsvarsvägran. Sina upplevelser av detta skildrade hon i Dagbok från Långholmen som gavs ut på Albert Bonniers förlag 1956.
Kärringen mot strömmen
Under 1958 hamnade Bang i konflikt med Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, som ivrade för att Sverige skulle gå med i Atlantpakten och skaffa kärnvapen. Bang, som var radikalpacifist och dessutom medlem i Aktionsgruppen Mot Svensk Atombomb (AMSA) tillsammans med bland andra Sara Lidman och Per Anders Fogelström, var förståeligt nog av annan mening. Trött på kontroversen gick Bang villigt med på att sluta på Dagens Nyheter. I stället började hon skriva krönikor i Vecko-Journalen under signaturen ”Kärringen mot strömmen”.
För att understryka hur gärna Bonniers ville ha kvar Bang inom koncernen fick hon samma lön för sina krönikor som för sitt heltidsjobb på Dagens Nyheter.