Familjen Bonnier och familjen Kreuger var under 1920- och 1930-talen två av Sveriges mest kända familjer med många tongivande medlemmar. Under en rad år utkämpade familjerna en tidvis bitter kamp om makten över den svenska dagspressen.
Familjen Bonnier ägde aktier i Dagens Nyheter sedan 1888 och köpte under 1900-talets första årtionden även aktier i en rad andra tidningar, exempelvis Svenska Dagbladet. Under 1920-talet var Bonniers den enskilt största aktieägaren i tidningen. De misslyckades dock med att få ett avgörande inflytande i denna och andra tidningar, vilket ledde till att de sålde sitt aktieinnehav. Vid 1930-talets början inskränkte sig deras ägande endast till Dagens Nyheter, där de var huvudägare.
I början på 1900-talet var det vanligt att Stockholms tidningar ägdes av en familj eller organisation som hade få intressen utanför tidningen. Familjen Bonnier kom i mångt och mycket att ändra på detta, och visade att en intressent utifrån också kunde göra sig ett namn i tidningsbranschen. Detta visade vägen för andra kapitalstarka personer och in på tidningsmarknaden dundrade den mest kapitalstarke av dem alla, Ivar Kreuger i sällskap med sin bror Torsten. År 1930 ägde Ivar Kreuger i hemlighet och genom bulvaner aktiemajoriteten i Svenska Dagbladet samtidigt som Torsten ägde Stockholms Dagblad.
Första konflikten
Den första konflikten mellan bröderna Kreuger och familjen Bonnier uppstod i och med Kreugers köp av Stockholms-Tidningen. Torsten köpte denna i mars 1930 och sålde den genast vidare till Ivar som sedan utsåg Erik Åkerlund till styrelseordförande och vd. Bonniers reagerade kraftigt mot detta och var oroliga för att Stockholms-Tidningen med sina bilagor nu skulle konkurrera med deras veckotidningar utgivna på Åhlén & Åkerlund. Vid försäljningen av Åhlén & Åkerlund hade nämligen Erik Åkerlund förbundit sig att
”icke direkt eller indirekt utöva någon verksamhet, som kan anses innebära konkurrens med vare sig firma Albert Bonnier eller Åhlén & Åkerlund”.
Bonniers var beredda att vidta rättsliga åtgärder mot Stockholms-Tidningen och Åkerlund om det visade sig att dess bilagor skulle få karaktären av veckotidningar. Erik Åkerlund avvisade anklagelserna och lovade att tidningens bilagor inte på något sätt, vare sig i utformning eller innehåll, skulle konkurrera med Bonniers veckotidningar.
I och med att Torsten Kreuger tog över Stockholms Dagblad ökade upplagan markant. Detta berodde dels på en förnyelse av tidningen, men ett nytt lägre lösnummerpris spelade också en avgörande roll i framgången. Erik Åkerlund var beredd att göra samma sak med Stockholms-Tidningen vilket oroade ledningen för både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.
Kartelliknande uppgörelse
Nu inleddes ett förfarande som kan verka främmade för oss då vi lever i en tid där karteller och breda branschuppgörelser om konsumentpriser är förbjudna. Ledningen för Dagens Nyheter inledde förhandlingar med Torsten Kreuger för att stoppa prissänkningen samtidigt som Åke Bonnier bjöd in Ivar Kreuger för att diskutera de ekonomiska frågorna.
Förhandlingarna drog ut på tiden och resulterade inte i någon uppgörelse. I brev mellan Dagens Nyheter och Bonniers kan man se en växande frustration över situationen och det är tydligt att Kreuger och Åkerlund inte sågs som seriösa aktörer på tidningsmarknaden, i alla fall inte av familjen Bonnier.
När förhandlingarna inte verkade komma till något produktivt resultat började Bonniers smida nya planer. Ett förslag var att köpa upp Stockholms-Tidningen och Stockholms Dagblad och på så sätt avvärja hotet om prisdumpning. Åke vände sig direkt till Ivar Kreuger, och även om källmaterialet är något oklart är det troligt att han lade fram ett bud på Stockholms-Tidningen direkt till denne.
Ägarstrukturen var dock så snårig att det var svårt att veta vem av bröderna Kreuger som hade makten över vilken tidning. Detta ledde till att förhandlingarna drog ut på tiden. Till slut tröttnade Torsten och vände sig till Svenska Dagbladets chefredaktör Helmer Key och erbjöd honom att köpa både Stockholms Dagblad och Stockholms-Tidningen. För att bidra ytterligare till förvirringen var det sedan några år tillbaka Ivar Kreuger som kontrollerade aktiemajoriteten i Svenska Dagbladet. Detta kände dock inte familjen Bonnier till. Den vetskapen skulle uppenbara sig först efter Kreugerkraschen.
Familjen Bonnier återgick till förhandlingsbordet och den 26 oktober 1931 slöts ett avtal mellan de fyra tidningarna. Avtalet gick i korta drag ut på att Stockholms Dagblad skulle upphöra som morgontidning, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet fick inte ge ut någon kvällstidning, priset på lösnummer fick inte understiga 15 öre och slutligen skulle de fyra motarbeta eventuella nya tidningar i Stockholm. Bonniers hade slutligen och efter mycket möda och stort besvär nått sitt mål, att minska konkurrensen och förhindra en prissänkning.
Åkerlund bulvan för Kreugers
Om nu familjen Bonnier trodde att de gjort sig av med bröderna Kreuger i allmänhet och Torsten Kreuger i synnerhet misstog de sig. Torsten hade inga som helst ambitioner att lämna tidningsbranschen, snarare tvärtom. Strax efter att avtalet med Bonniers slöts hamnade Aftonbladet på fallrepet och Torsten Kreuger köpte helt sonika upp alla aktier i tidningen. Sin vana trogen arbetade Kreuger i bakgrunden och lät Erik Åkerlund stå som ägare och frontfigur.
Bara dagar efter Torstens förvärv av Aftonbladet begick Ivar Kreuger självmord i Paris och det blev startskottet på en av de mest uppmärksammade företagskrascherna i modern historia, Kreugerkraschen. Torsten Kreuger drogs med i fallet och dömdes till ett års straffarbete för bedrägeri. Kreugerkraschen påverkade även de tidningar som bröderna ägde då annonsörerna i protest upphörde att annonsera i dem.
På begäran av styrelsen sålde Torsten sina aktier i Aftonbladet till Erik Åkerlund. Avtalet stipulerade också att Torsten hade rätt att köpa tillbaka aktierna i december 1935, det rörde sig alltså om en tillfällig försäljning för att lugna annonsörerna. Frågan var då hur Åkerlund skulle finansiera sitt köp – intressenterna var många och av alla köpstarka finansiärer valde Åkerlund att skriva avtal med familjen Bonnier. Torsten Kreuger blev upprörd över Åkerlunds tilltag och hävdade avtalsbrott då Åkerlund förbundit sig att inte finansiera sitt köp med hjälp av Bonniers. Vid en genomgång av avtalen har ingen sådan klausul i något avtal hittats, vilket talar för att Kreuger hade fel i den frågan.
Kreuger lämnar slutligen tidningsbranschen
Torsten Kreuger köpte tillbaka aktierna i Aftonbladet 1937 och tog återigen över ledningen för tidningen. Det var också under denna tid som Aftonbladet övergick från att vara pro-tysk till att bli ett språkrör för det nazistiska Tyskland. Denna förskjutning i tidningens budskap skylls ofta på ett antal medarbetares beundran för Hitler och det nazistiska partiet. Tidningens ledning verkar dock inte ha gjort några större ansträngningar att bli av med dessa medarbetare eller att förändra Aftonbladets ståndpunkt i frågan. Torsten Kreuger ägnade däremot mycket av sin tid med att försöka rentvå sitt namn och återupprätta släkten Kreugers anseende. År 1956 sålde han slutligen tidningen till Landsorganisationen (LO) och drog sig tillbaka från tidningsvärlden.
Läs mer om relationerna mellan familjerna Bonnier och Kreuger i:
Staffan Sundin – Bonniers – en mediefamilj – Konsolidering och expansion 1930-1954