Joakim ”Jocke” Bonnier var son till Gert, den av Karl Ottos och Lisens söner som valde en bana utanför familjeföretaget. Jocke valde å sin sida en helt annan bana än sin far, en karriär på banan som framgångsrik racerförare. Som tragiskt avled under Le Mans 24-timmarslopp.
Jocke Bonniers far var Gert, som skapade sig en framgångsrik karriär inom genetiken. Långt ifrån familjeföretagets förlagsverksamhet. Gert fick tillsammans med hustrun Tony tre barn: Agneta (1915), Martin (1928) och Joakim (1930).
Jocke växte upp på Djurgården, där många ur familjen Bonnier bosatt sig. Här köpte han sitt första fordon, en gammal trasig Harley Davidson från 1923 som han själv lagade. Körkort tog han så snart som möjligt efter 16-årsdagen, som var den tillåtna motorcykelåldern på den tiden.
Motorintresset konkurrerade ständigt med studierna, men 1949 tog han ändå studentexamen. Betygen räckte dock inte till för att komma in på Karolinska Institutet och bli läkare, så som föräldrarna ville. Efter ett kort försök inom bankväsendet skickades Jocke till Paris för att försöka sig på familjeverksamheten – tidningar. I Paris skulle han lära sig tidningsdistribution, vilket han skrev om i sina memoarer Fort – fortare! Fortast?. Men våren 1950 kom han åter i kontakt med sitt favoritintresse motorer. En god vän i Paris ägde en MG-PA – en tävlingsvagn från 1930-talet.
På besök hemma i Sverige under sommaren 1950 lyckades Jocke tjata till sig en MG av sin far. Hur skulle han annars klara de stora avstånden i Paris? Baktanken var dock att ställa upp i en tävling med bilen, men en krock på Paris gator satte stopp för detta. Ett minne från olyckan var ett ärr på överläppen, som han dolde med en mustasch. Mustaschen kompletterades snart med ett skägg, vilket gav honom smeknamnet ”Barbita” – den skäggige – inom motorvärlden.
Bilfirman blev biljett till tävlingsvärlden
Under sommaren 1950 träffade Jocke också på Sven ”Buster” Rosén och tillsammans startade de en firma för begagnade bilar. Jocke tog snart över bilhandeln själv, vilken utvecklades till en blomstrande verksamhet. Vintern 1953–1954 övertog han Aktiebolaget Imperia, som hade den svenska agenturen för Alfa Romeo. Detta blev Jockes biljett in till den internationella tävlingsvärlden.
Jocke började tävla så smått 1953 – den första stora tävlingen var Sveriges Grand Prix i Hedemora 1954. Han slutade trea i sportvagnsklassen. Tävlandet tog allt mer tid och snart avvecklade han sin affärsverksamhet för att tävla på heltid som proffs. Han blev en mycket framgångsrik sportvagnsförare med över 100 segrar i många av världens mest berömda tävlingar.
Chans att köra formel 1
År 1956 fick Jocke genom en slump chansen att köra formel 1. Han hade tidigare lämnat Alfa Romeo för Maserati, och tävlade i Italien. Efter en Gran Turismo-tävling på Monza-banan skulle han som publik titta på det efterföljande formel 1-loppet med den tidens stora stjärnor. Men Maseratis förare hade blivit sjuk, och Jocke inte bara erbjöds utan uppmanades av stallet att köra. Själv hade han inte ens suttit i en sådan bil tidigare. Motorn krånglade dock, och det blev inte många varv. Något han då inte var ledsen för. Han hade i alla fall gjort sin formel 1-debut.
Det skulle bli många formel 1-lopp efter detta, sammanlagt 104 starter mellan 1956 och 1971. År 1959 blev han den första svensken att vinna ett formel 1-lopp, i Nederländernas Grand Prix.
Döden på Le Mans
Förutom formel 1 var Jocke Bonnier också en skicklig rallyförare, och han fortsatte också att köra sportvagnslopp. Ett sådant lopp blev också hans död. Det var under 24-timmarsloppet Le Mans 1972 som han under en omkörning träffade skyddsräcket. Bilen flög upp i luften, över skyddsräcket och träffade ett träd. Han omkom omedelbart.
Joakim var inte bara en skicklig racerförare. Han var också, som många andra i släkten Bonnier, mycket konstintresserad. Tillsammans med barndomsvännen Jan Runnquist, son till Bonnier-förläggaren Åke Runnquist, ägde han ett galleri i nya hemlandet Schweiz.