Publicisterna 1930 — 1969

Olof Lagercrantz

1911 - 2002

Olof Lagercrantz värvades som kulturredaktör till Dagens Nyheter från konkurrenten Svenska Dagbladet. När Herbert Tingsten lämnade posten som chefredaktör tog Lagercrantz över, och var tidningens chefredaktör i 15 år.

Olof Lagercrantz började redan 1942 medverka i Bonniers Litterära Magasin och gjorde så under många år, samtidigt som han var kulturredaktör för Svenska Dagbladet. År 1951 värvades han dock till Dagens Nyheter där han arbetade sida vid sida med Herbert Tingsten. Han var också personlig vän till Gerhard och hade gett ut några diktantologier på Albert Bonniers Förlag.

Tor och Åke var dock inte överförtjusta i Lagercrantz insatser på kultursidan. De tyckte hans artiklar var för långa och för speciella. Tillsammans med Tingsten utvecklades dock Dagens Nyheter till att bli ledande inom svensk samhälls- och kulturdebatt.

Efter att Tingsten lämnat tidningen riktade dock Lagercrantz en hel del kritik mot sin företrädare. I sina memoarer Ett år på sextiotalet skrev han bland annat:

Vårt samarbete då? Hur fungerade det? … Jag gick ej till de dagliga ledarkonferenserna ty de tråkade ut mig. Tingsten brydde sig inte om tidningen. Den var blott en estrad för honom att stå på. Kultursidan angick honom endast för att han själv skrev där. Mot slutet av hans chefredaktörstid misstänkte jag honom för att inte läsa den.”

Tar över efter Tingsten

När Tingsten efter en schism med ägarfamiljen lämnade tidningen, ersattes han 1960 av två chefredaktörer. En av dem var Olof Lagercrantz som blev huvudansvarig för kulturen. Han förblev tidningens chefredaktör fram till 1975, då han gick i pension och efterträddes av Per Wästberg.

Under Lagercrantz ledning gick Dagens Nyheter från att ha varit liberal till att få en starkare vänsterprägel. Detta föll inte i god jord hos ägarna. I sina memoarer beskrev Abbe det så här:

”Med honom började en mycket olycklig period för Dagens Nyheters inre hälsa, en period som först nu 1985, tio år efter det Lagercrantz lämnat tidningen, synes i stort vara övervunnen. Jag skulle nog helst vilja uttrycka mig med ett rakare språk om Lagercrantz, det språk man använder i duschen efter en förlorad dubbelmatch när man tycker att ens medspelare gjort ett antal fel på ett klandervärt sätt. Men tryckta ord är en sak och vatten rinner av.”

Lagercrantz kommenterade denna utsaga i sina egna memoarer med ”Ett svepande omdöme av detta slag, som inte underbyggs av ett enda sakargument, är det omöjligt att känna sig sårad av”. Han skrev dock också att Abbe gjort flera uttalanden som varit ”extremt fientliga” mot honom och solidariserade sig offentligt med ”våra fiender”.

Vietnamkonflikten

Något som orsakade en mindre kris i mitten av 1960-talet var, enligt Lagercrantz memoarer, en artikel om Vietnamkriget av Peter Weiss införd den 2 augusti 1966. Dagens Nyheter hade under året ingående bevakat Vietnamkriget, bland annat genom tidningens reporter Sven Öste, som belönades med Stora Journalistpriset för sina reportage från Vietnam. I sin artikel drog emellertid Weiss paralleller mellan USA:s krig och nazismens brott. Artikeln väckte ofantlig uppmärksamhet och kritik, bland annat från Kaj som då var tidningens styrelseordförande. Kaj menade att Dagens Nyheter borde ta avstånd från Weiss. Lagercrantz kontrade med att tidningen måste kunna föra fram olika röster, speciellt sedan den socialdemokratiska Stockholms-Tidningen lagts ned.

Lagercrantz och Kajs relation blev nu ännu frostigare än vad den varit tidigare. Vid en lunch på Operakällaren i april 1967 ville Kaj inför den stundande nykontraktsskrivningen att Lagercrantz kontraktstid skulle förkortas, till två år i stället för som brukligt tre. Lagercrantz betraktade förslaget som en förolämpning, men efter mycket vånda accepterade han det. Lagercrantz stannade som chefredaktör till 1975, då han gick i pension.

Trots konflikter och meningsskiljaktigheter sade sig Lagercrantz i sina memoarer att ”vi på DN var ganska nöjda med Bonniers som ägare. De vara rika och mäktiga men dock blott en enskild familj med dåliga nerver i varje kris. Hade vi ägts av ett parti, någon stor folkorganisation eller industrigrupp hade krav på lojalitet och hänsyn varit farligare.”

Lagercrantz var inte bara litteraturkritiker och publicist, han var dessutom en mycket produktiv författare.

Läs mer om Olof Lagercrantz i:

Albert Bonnier jr – Personligt

Staffan Sundin – Bonniers – en mediefamilj – Konsolidering och expansion 1930-1954