Oscar Levertin var en av Karl Ottos och Lisens allra närmaste vänner. Levertin var författare, fick sedan tack vare Karl Otto en personlig professur vid Stockholm högskola och blev sedermera litteraturkritiker på Svenska Dagbladet. Som sådan skapade han den moderna litteraturkritiken i Sverige.
Karl Otto och Oscar Levertin träffades för första gången den 17 november 1884. Det var under en minnesvärd middag på Grand Hôtel i Stockholm när man firade att Strindberg friats i tryckfrihetsmålet efter publiceringen av novellsamlingen Giftas. Levertin berättade ivrigt för Karl Otto om romanen Konflikter som han arbetade på. Kort därefter, på nyåret 1895, tillfrågades Karl Otto om inte han ville ge ut boken. Från det blev deras vänskap allt fastare som Karl Otto skrev i sina minnesanteckningar: ”Jag har kanske mer beundra Strindberg, Fröding, Heidenstam som författare, men ingen av mina samtida har varit mig kärare, ingen har stått mig och min hustru närmare.” Även Lisen föll för Levertins charm, och Karl Otto var emellanåt svartsjuk. Någon som inte uppskattade Levertin, varken som person eller författare, var Albert.
Levertin debuterade som samhällsrealist, i likhet med andra unga åttiotalsförfattare. Men under en vistelse 1889 i Davos, där han försökte råda bot dels på sorgen efter sin unga hustrus död, dels bota en lungsjukdom, lärde han känna Verner von Heidenstam. Heidenstam introducerade nu Levertin för romantiken. De båda blev vänner och skrev dessutom romanen Pepitas bröllop tillsammans. Boken var en stridsskrift mot naturalismen och samhällsrealismen inom åttiotalismen, och kom att dra en gräns mellan 1880-tal och 1890-tal som fick stor betydelse.
Populär föreläsare och nyskapande kritiker
Oscar Levertin blev aldrig någon storsäljande författare. Som föreläsare blev han däremot oerhört uppskattad och populär. Inför hans öppna föreläsningar på Stockholms högskola köade publiken. Vid högskolan fanns dock inga resurser för att ge Levertin en tjänst. Karl Otto, flera av hans vänner och inte minst Lisen insåg att de måste göra något för att behålla Levertin.
Karl Otto donerade 100 000 kronor för att inrätta en professur i litteraturhistoria, under förutsättning att dess första innehavare skulle bli Oscar Levertin. Bankdirektören Ernst Thiel, Karl Ottos förra svåger – tidigare gift med Lisens syster Anna – lovade att under fem år betala 5 000 kronor årligen så att donationen kunde växa.
År 1897 började Oscar Levertin arbeta som litteraturkritiker på Svenska Dagbladet. Som sådan lade han grunden för den moderna litteraturkritiken i Sverige. I motsats till den tidens mest namnkunnige litteraturkritiker, Svenska akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirsén, var han inte moraliserande eller fördömande. I sin kritik levde han sig in i författarens verk och bedömde det utifrån dess egna utgångspunkter.
För tidig död
Oscar Levertin hade ända sedan ungdomen haft problem med sina luftrör. För detta vistades han tidvis i alperna eller fjällen. Torsdagen den 29 september 1906 sprang Karl Otto på Oscar Levertin och de diskuterade som hastigast ett kommande gemensamt projekt. Det var sista gången Karl Otto skulle få se sin vän vid liv. Två dagar senare var han död. Vid tiotiden på lördag morgon fick Karl Otto ett telefonsamtal från författaren och gode vännen Tor Hedberg. Han berättade att det hänt något förskräckligt under natten, och att Oscar var död.
Karl Otto skyndade sig genast hem till Oscar Levertins bostad där han träffade Levertins upprivna hustru, som berättade om nattens händelser. Levertin hade haft halsfluss med feber. Han brukade försöka lindra sina förkylningar genom att gurgla strupen med en klorsyrad kalilösning. Under natten hade han vaknat och på grund av febern förväxlat detta med ett vattenglas. Levertin hade kommit inspringande till sin hustru och ropat ”Jag har sådana förfärliga plågor, det bränner i mig, jag tror jag dör!”. Strax därefter blev han medvetslös och vaknade aldrig mer.
Karl Otto såg det som sin plikt att samla ihop och ge ut Oscar Levertins utgivna verk. Enligt ett efterlämnat brev ville Levertin att Bonniers – i händelse av hans död – skulle erbjudas hans samlade verk för 20 000 kronor. För Karl Otto var det en hederssak att betala detta till änkan. På våren 1907 började Bonniers ge ut de samlade skrifterna – i 24 volymer. Den sista utkom 1911. Det visade sig att Oscar Levertins författarskap uppskattades mer efter hans död.
Läs mer om Oscar Levertin i:
Karl Otto Bonnier – Bonniers – En bokhandlarefamilj IV
Per Gedin – Litteraturens örtagårdsmästare – Karl Otto Bonnier och hans tid