Som redaktör för Sveriges första modetidning anlitade Albert en produktiv kvinna med många strängar på sin lyra – Wilhelmina Stålberg. Hon var inte bara tidningsredaktör utan även författare, översättare och upphovsman till en mycket populär schlager.
Carolina Wilhelmina Stålberg föddes ”utan namn”, det vill säga utanför äktenskapet. Hon placerades först på barnhem, men fick snart ett fosterhem hos fältkamreraren Stålberg och hans fru, vars efternamn hon sedan tog.
Redan om 16-åring fick hon sina poem publicerade i Stockholms-Posten, Allmänna journalen och Freja. Hennes första större arbete, Min ungdoms idealer, utkom anonymt 1826. Därefter utkom ett antal noveller, då under pseudonym. År 1839 publicerades hennes första större roman under eget namn, Emmas hjerta. Hon fortsatte att ge ut dikter men övergick så småningom till historiska romaner. Bland utgivningen fanns Katarina Månsdotter (1848), Hedvig Charlotta Nordenflycht (1857), Kristina, drottning af Sverige (1861) och Emerentia Ruth (1869). Under signaturen ”Faster Karin” skrev hon polemiknovellen Eva Widebeck, eller det går aldrig an (1840), en motskrift mot Carl Johan Love Almqvist Det går an (1838).
Hon skrev inte bara lyrik och prosa och översatte skönlitteratur, hon skrev också texten till schlagern Hjalmar och Hulda.
Sveriges första moderedaktör
Wilhelmina Stålberg var en mycket flitig författare, men hon arbetade också som redaktör – för Albert Bonniers första publikation.
Under sin stora bildningsresa i Europa 1841–1842 fick Albert upp ögonen för modetidningar, och hur lönsam en välredigerad och elegant tidning kunde vara. I Stockholm fanns inga sådana på svenska. När Albert återvänt till Stockholm, omkring den 1 december 1842, inledde han genast detta projekt.
Resultatet blev Stockholms Modejournal, Tidskrift för den eleganta verlden, en tidning på åtta sidor som trycktes på Hörbergska tryckeriet. I tidningen framgick det inte vem som var redaktör, men enligt Karl Otto Bonniers minnesanteckningar kan det dock inte råda något tvivel om att det var Wilhelmina Stålberg. Hon arbetade som redaktör för tidningen under de tio år (1943–1852) som tidningen regelbundet gavs ut av Albert.
I början av 1853 fick Stockholms Modejournal konkurrens av Illustrerad tidning för fruntimmer, som utkom två gånger i månaden på Philipp J. Meyers förlag. Albert fortsatte med utgivningen av sin tidning under det första halvåret 1853, men beslöt sig för – troligen efter en uppgörelse i godo med Meyer och Wilhelmina Stålberg – att låta tidningen, som nu bytt namn till Journal för damer, att uppgå i Meyers tidskrift. Wilhelmina blev redaktör även för denna tidskrift, som gavs ut mellan 1854 och 1855. År 1855 upphörde Meyer med tidningen, som nu togs över Albert under titeln Stockholms Modejournal, fortfarande med Wilhelmina Stålberg som redaktör. Det gick dock inte så bra, och tidningen övertogs 1856 av bokhandlare F. A. Ewerlöf i Helsingborg, som slog samman den med sin tidskrift Penelope, nyaste journal för damer.
Detta var inte det enda uppdraget Wilhelmina hade för Albert. Hon anlitades också som översättare för Den Europeiska Följetongen som Albert började ge ut 1846. Hon översatte bland annat H C Andersens roman Två baronessor. Hon medverkade dessutom i Alberts kulturtidskrift Stockholms Figaro och i kalendern Svea.
Wilhelmina Stålberg drog sig tillbaka från författarlivet i Stockholm till Mariefred, dit hon flyttade 1870. Två år senare avled hon. Hon arbetade in i det sista. Hennes sista verk, Snödroppar. Vers och Prosa, gavs ut 1872 efter hennes död.