Bildtidningen Se

När tidningen Se startades 1938 var hela idén att den skulle bygga på bilder, något som då var nyskapande. På den tiden var det ordet och inte bilden som stod i fokus.

Orsaken till det var två. Den ena var att hela bildhanteringen fortfarande var mycket komplicerad. Fotografer med otympliga kameror skulle fånga ögonblicket på film, denna skulle sedan framkallas och kopieras. Papperskopiorna skulle bli till klichéer i metall, som så småningom kunde tryckas. Den andra orsaken var att texten generellt fortfarande upplevdes som viktigare än bilden.

Trots detta hade en ny tid börjat i USA. Bildtidningarna Look och Life hade kommit ut och blivit stora succéer. Åhlén & Åkerlunds vd Åke Bonnier uppmärksammade fenomenet och förlagsledningen bestämde sig för att göra ett försök med en svensk motsvarighet.

Carl-Adam Nycop rekryterades som chefredaktör. Som sportjournalist hade han den då ovanliga talangen att ha känsla för bild.

Namnet Se är en översättning av den amerikanska tidningstiteln Look och redan vid premiären 1938 fick tidningen ett entusiastiskt mottagande. När andra världskriget kom in i allt mer dramatiska faser kom Se ut två gånger i veckan.

Se skildrade alla stora nyhetshändelser i bild, med givna höjdpunkter i exempelvis Ingemar Johanssons VM-matcher. Tidningen fostrade ett gäng fantastiska fotografer med Lennart Nilsson i spetsen, vars reportage så småningom kom att publiceras också i Life.

Många av redaktörerna och fotograferna från Se rekryterades så småningom till dagspressen. Inte minst till den 1944 nystartade Expressen, som också satsade på bilder med Carl-Adam Nycop som redaktionellt ansvarig.

När tv fick sitt genombrott innebar det att Se fick hård konkurrens. Vackra flickor hade alltid varit ett inslag i tidningen, men på 1970-talet började bilderna på dem att tränga ut reportagematerialet. Det blev inte så lyckat och Se lades ned 1981, efter omfattande räddningsaktioner.