Emilie Flygare-Carlén
Emilie Flygare-Carlén var på sin tid förmodligen den bäst säljande författaren i Sverige. I samband med hennes sista roman – Ett köpmanshus i Skärgården – lyckades Adolf Bonnier locka henne till förlaget.
Emilie Flygare-Carlén inledde sitt författarskap 1838 med Walter Klein, som raskt följdes av en rad romaner. Hon var en mycket produktiv författare. Mellan 1838 och 1851 gav hon ut 20 romaner. Hon var på många sätt en modern författare, bland annat tvingades hon leva på de honorar hon fick. För att ytterligare höja sina honorar drog hon sig inte för att byta förläggare.
I mitten av 1840-talet lämnade hon sin förläggare N. H. Thomson för förlaget Östlund & Berling, där hon gav hon ut åtskilliga romaner mellan 1846 och 1853. Emilie Flygare-Carlén återvände dock till Thomson, som 1856 sålde sin rörelse till Adolf Bonnier. På så sätt fick Adolf kontakt med Emilie Flygare-Carlén.
Hon var då långt ifrån lika produktiv som hon tidigare varit. Men hösten 1858 blev hon uppmanad av sin vän August Sohlman, som nyligen utsetts till huvudredaktör på Aftonbladet, att skriva en följetong till tidningen.
Så tillkom hennes sista och på samma gång kanske mest framgångsrika roman, Ett köpmanshus i skärgården. Adolf hade nyligen genom köpet av Thomson kommit att bli ägare till restupplagorna av en stor del av hennes äldre böcker, och erbjöd sig nu att ge ut hennes nya roman i bokform. Han erbjöd sig också att köpa förlags- och äganderätten till nya upplagor av hennes tidigare böcker.
Ett köpmanshus i skärgården utkom i bokform under åren 1860–1861, till en början häftesvis, som Emelie Flygare-Carléns arbeten 1. Utgivningen fortsatte med Waldemar Klein och Representanter. Under åren 1887–1888 samlades tre volymer med hennes berättelser och noveller under titeln Efterskörd från en femtioårig författarbana.
Läs mer i