Eyvind Johnsson
Eyvind Johnsons första verk refuserades av Karl Otto Bonnier. Men hans nästa manus antogs och 1926 utkom hans första bok på Albert Bonniers Förlag: Stad i mörker. Det skulle dock dröja ytterligare fyra år innan han fick sitt stora genombrott.
Eyvind Johnson var en av flera samtidiga så kallade proletärförfattare, varav Harry Martinsson var en annan. Eyvind Johnson, som ursprungligen hette Olof Edvin Verner Jonsson, började som 14-åring arbeta som bland annat timmerflottare och sågverksarbetare. Han blev så småningom aktiv i den syndikalistiska rörelsen och skrev för tidningar som Brand, Syndikalisten och Arbetaren.
År 1924, då han var 24 år gammal, sände Johnson in tre noveller till Tor Bonnier, men fick svar från seniorchefen Karl Otto Bonnier som refuserade honom. Johnson vände sig då till socialistiska Tidens förlag som gav ut novellsamlingen De fyra främlingarna 1924.
Tre år senare gjorde Eyvind Johnson ett nytt försök hos Bonniers med ett romanmanuskript, och samma år gavs Stad i mörker ut. Men Karl Otto fortsatte att ha synpunkter på Johnsons verk. Trots detta ville Bonniers inte släppa taget om honom.
Eyvind Johnson fick sitt stora genombrott 1934 med sviten Romanen om Olof. Då hade Kaj tagit över som förläggare av den så kallade trettiotalsgenerationen.
År 1957 invaldes Eyvind Johnson i Svenska Akademien, och ingick i akademiens Nobelkommitté mellan 1959 och 1972. Två år senare tilldelades han, tillsammans med akademikollegan Harry Martinsson, Nobelpriset i litteratur. Motiveringen löd: ”för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst”.
Utnämningen blev mycket omdiskuterad då akademien tilldelat priset till två av sina egna ledamöter.
Läs mer om Eyvind Johnsson i: