Harry Martinson
Karl Otto Bonnier fattade genast tycke för den unga proletärförfattaren Harry Martinsson. Han debuterade på förlaget 1929 med diktsamlingen Spökskepp. Två år senare fick han sitt genombrott med en annan diktsamling – Nomad.
Harry Martinsson tillhörde den nya trettiotalsgenerationen, tillsammans med bland andra Eyvind Johnson. Liksom Johnson var han en ”proletärförfattare”. Han hade vid 17 års ålder gått till sjöss och seglat jorden runt, men drabbats av en lungsjukdom och mönstrade av för gott 1927. Samma år fick han dikten Sanningssökaren publicerad i tidningen Arbetaren.
Två år senare fick Harry Martinsson sin första bok utgiven på Albert Bonniers Förlag – diktsamlingen Spökskepp. Karl Otto var mycket förtjust i författaren, som 1931 fick ta emot 1 500 kronor ur Albert Bonniers stipendiefond. Enligt Karl Otto var Martinsson ”utan jämförelse den mest begåvade av hela det yngre släktet, ett verkligt geni, visserligen en mycket suddig och omogen tänkare, men en poet av guds nåde, som skriver ett språk vars like i originalitet vi icke haft sedan Strindbergs och Frödings dagar”.
Harry Martinssons nästa bok Resor utan mål som gavs ut 1932 blev en omedelbar framgång. Kritikerna kallade honom för den mest begåvade av de unga författarna. Även läsarna älskade honom. Boken gavs ut i sex upplagor på två år. Han började nu även bli känd utanför Sveriges gränser.
År 1949, 20 år efter debuten, valdes Harry Martinsson in i Svenska Akademien. År 1974 tilldelades han Nobelpriset i litteratur tillsammans Eyvind Johnson. Motiveringen löd ”för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”.
Harry Martinsson var mellan 1929 och 1941 gift med författarkollegan Moa Martinsson, som också gav ut sina böcker på Albert Bonniers Förlag. Hon bröt emellertid med Bonniers 1936.
Läs mer om Harry Martinson i: