Bonnier & pengarna

Det fanns pengar från start, Gutkind Hirschels far var juvel- och mynthandlare i Dresden där släkten varit framgångsrika köpmän under 1700-talet. Men det höll på att sluta med två tomma händer.

Den 23-årige Gutkind Hirschel flyttade till Köpenhamn 1801, bytte namn till Gerhard Bonnier och startade en bokhandel 1804 samt senare tryckeri och en tidning. Men konkurrensen var hård, läskunnighet ett privilegium för få och han fick knappt ihop till familjens nödtorft. År 1821 tvingades han lägga ned såväl tidning som tryckeri och där kunde släktens äventyr i bokbranschen ha slutat.

Snart 200 år senare handlar Bonniers fortfarande med ord i olika former och det kan tillskrivas en envis övertygelse om att såväl vinster som bekymmer bäst hanteras inom släkten. Gerhard skickade sonen Adolf till Sverige, där marknaden var mindre tuff. Adolf startade bokaffärer i både Göteborg och Stockholm. Bröderna kom efter: Albert, som lyckades med sitt förlag i Stockholm, och David, som lyckades mindre bra i Göteborg, men tillsammans kunde de stötta sina fattiga föräldrar.

Under 1800-talet fanns inga upphovrättsregler och förlagsbranschen var ett rackarspel med omfattande pirattryckning. Albert Bonnier och Lars Johan Hierta tjuvtryckte länge varandras författare tills Hierta gav upp och satsade kraften på Aftonbladet. Bonniers byggde 1856 ett nytt stort tryckeri och investerade i ny teknik. Populära titlar som Adelskalendern och Handelskalendern krävde ångpressar. Läskunnigheten ökade med folkskolan och större upplagor gjorde böckerna billigare, men den ökade utgivningen krävde nya sättmaskiner.

Albert Bonnier lyckades bygga Sveriges största bokförlag för att han var en framsynt entreprenör och industrialist. När vinsterna inte räckte lånade han av Wallenbergs Enskilda Banken. Satsningarna bar frukt och vid sin död år 1900 efterlämnade han en förmögenhet på 210 miljoner kronor i dagens penningvärde, merparten i värdepapper, bland annat i Dagens Nyheter.

Bernkonventionen som skyddar konstnärliga verk tillkom 1886 och vid den tiden hade Alberts son Karl Otto tagit över. Han knöt till sig lönsamma författare som Heidenstam, Fröding, Lagerlöf eller Strindberg. Tiden kring förra sekelskiftet var en guldålder både litterärt och ekonomiskt för förlaget. Karl Otto Bonnier betalade år 1911 hela 300 000 kronor, 16 miljoner kronor i dagens penningvärde, för rätten till August Strindbergs samlade verk. Under åren som följde sålde böckerna för nära 200 miljoner kronor i dagens pengar.

Men med ökat läsintresse växte också konkurrensen om lågprismarknaden, inte minst från Åhlén & Åkerlund. Under första världskriget fördubblades papperspriserna, men försäljningen gick bra och först i efterkrigsdepressionen rasade bokmarknaden. På några år föll Bonniers omsättning från 130 miljoner kronor i dagens pengar till 100 miljoner och förluster hotade. 100 år efter Gerhards kris i Köpenhamn var det åter kritiskt för Bonniers. Än en gång blev lösningen expansion.

Karl Otto hade tagit in sönerna Tor och Åke som delägare i handelsbolaget, en konstruktion där ägarnas privata pengar blandades med företagets och ansvaret bars solidariskt. De tre ledde Bonniers under mellankrigstiden då verksamheten breddades. År 1911 startade Bonniers bolag i USA och Tyskland, men båda lades ner efter förluster. När förlaget startade Bonnierfilm – i sig en förlustaffär – och gav ut tidskrifter fick bolaget också in annonsintäkter.

Efter 100 års organisk tillväxt började nu Bonniers köpa förlag och bokbinderier samt blev 1916 största ägare i Pressbyrån och i Dagens Nyheter, där Karl Otto blev ordförande1909 och släkten majoritetsägare 1924. Utdelningarna höjdes och Bonniers lånade ur Dagens Nyheters kassa när likviditeten sviktade. Under en tid var Bonniers också stora ägare med 16 procent i Svenska Dagbladet och tjänade 20 miljoner kronor i dagens värde på affären när tidningen såldes.

De stora pengarna låg fortfarande i böcker, inte minst skolböcker som staten beställde i stor skala. År 1928 gick konkurrenterna Norstedts och Bonniers samman i ett bolag som i praktiken fick monopol. Året därpå drev Tor Bonnier igenom köpet av veckotidningskonkurrenten Åhlén & Åkerlund. Bonniers hade i omgångar misslyckats med sina tidskrifter, ofta knutna till bokförlagets litterära talanger, men Allers och Åhlén & Åkerlund tjänade rejäla pengar på den bredare publiken. Bonniers köpte ledarpositionen för 265 miljoner kronor i dagens pengar, med lån från Enskilda Banken och säljarreverser, vilket motsvarade hela släktens förmögenhet. Kultureliten rynkade näsorna, men köpet blev på sikt oerhört lönsamt och bar länge upp bokutgivningen.

Fram till bodelningen 1919, då familjemedlemmarnas privata affärer skildes från företagets, fanns alla Bonniers pengar i firmans kassa med balanskonton för delägarna. Då var firmans vinst 15 miljoner kronor i dagens pengar, men Karl Otto Bonniers privata utgifter låg på nära 5 miljoner kronor. Han satsade på fastigheter av tre slag: kontor och tryckerier för rörelsen, hyreshus som gav långsiktig intäkt och privata bostäder åt släkten på Djurgården och Dalarö. Sedan dess har fastigheter utgjort en god del av Bonniers balansräkningar. Karl Otto satsade också rörelsens överskott på aktier och varnade sina söner för att spekulera med lånade pengar.

Vid bodelningen övertog Karl Otto fastigheterna och dess lån samt aktierna. Hans tillgångar uppgick till cirka 100 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Karl Otto överförde ägandet av handelsbolaget till de söner som arbetade i rörelsen: Tor – den fjärde patriarken och obestridde ledaren av familjerörelsen, Åke – som ledde tidskrifterna och Kaj – som kom att leda bokförlaget. Hans två systrar och deras kusiner lät sina arv bli fordringar i firman mot årlig ränta och hans övriga tre barn uppbar ett årligt underhåll som motsvarade cirka tio tryckeriarbetarlöner. De levde gott, men inte furstligt, på firman som under 1920-talet gav en årlig nettovinst på 20–40 miljoner kronor i dagens penningvärde. Fyra män ägde och bestämde ända fram till 1947.

Under 1930-talet började bokförlaget gå med förlust, men Bonniers omsättning och vinster växte tack vare tidskrifter, Pressbyrån och Dagens Nyheter. Samtidigt växte antalet arvsberättigade medlemmar. Den förste i femte generationen som fick bli delägare var Tors äldste son Albert, som 1938 fick några procent eftersom han tidigt engagerat sig i firman. Han blev senare också dess ledande företrädare.

År 1947 släpptes de första kvinnorna in i ägarkretsen då Kajs barn samt Tors och Åkes barn och barnbarn fördelade ägandet så att bolaget fick 16 delägare. Principen att flickor skulle ärva lika som pojkar knäsattes, men de viktiga besluten tog i förvaltningsrådet av de aktiva delägarna.

Efter kriget låg Bonniers nettovinster på 50–70 miljoner kronor om året i dagens pengar. Delägarnas problem var att den tidens skatteregler lade ihop arbets- och kapitalinkomster så att skatten blev omkring 90 procent. Under en tid rundade Bonniers, som andra företagare, systemet genom amorteringsfria lån från företaget. När det kryphålet täpptes till använde Bonniers i stället ”trancher”, som byggde på att reavinst på egendom blev skattefri efter fem års innehav. Verksamheten såldes då till ett nytt bolag efter fem år, men de kvarstående vinsterna kunde tas ut skattefritt. Under åren 1951–1977, då ”trancher” förbjudits i lag, gjorde Bonniers fyra sådana transaktioner. Varje gång förändrades företagsstrukturen.

Men än mer förändrades ägandet och makten 1953, då Tor fyllde 70 år och ville lämna ledningen. Den femte generationens ledare ”Abbe” hade redan 1940 tagit över kassakon Åhlén & Åkerlund och varit drivande i starten av Expressen 1944, medan hans nästan jämngamla farbror Kaj ledde det förlusttyngda förlaget som årligen fick bidrag på omkring 10 miljoner kronor. Spänningar i den växande släkten blommade upp i en strid som kort kan beskrivas så här: Tors barn ville få mer ägande i sina lönsamma delar, Kaj samt Åkes son Gerhard ville klyva koncernen och ta över bokförlaget, medan gamle Tor och Åke ville hålla samman bolaget. När de inte kunde enas begärde Kaj att bli utlöst. År 1953 sålde Kaj-grenen sina 30 procent för 15,9 miljoner kronor, 240 miljoner i dagens pengar, till Åke- och Tor-grenen. Bonniers tillgångar värderades då till 900 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Dagens Nyheter-aktierna sattes i nytt bolag där Kaj-grenen behöll sitt ägande. I praktiken kom Bonniers åter att ägas av fem män: ”Abbe” 20 procent, hans bröder Johan och Lukas vardera 17 procent och pappa Tor 3 procent samt Åkes enda barn Gerhard 43 procent. Samtidigt skrevs det första konsortialavtalet som reglerar tvister mellan familjegrenarna.

Bonniers ägde Billingsfors pappersbruk och den tekniskt intresserade ”Abbe” beslöt att sprida riskerna och bredda verksamheten genom en yvig satsning på industriföretag. De blev inte särskilt framgångsrika och avvecklades under 1980-talet. I gengäld gick Dagens Nyheter och Expressen bra liksom den senare startade Dagens Industri. Tidskrifterna, som brodern Lukas ledde, styrdes alltmer om till specialtidningar och bokförlaget började efter många år med förluster under 1960- och 1970-talen åter ge vinster som satsades på en internationell expansion.

Det hindrade inte att Bonniers behövde mer pengar för att utvecklas. Redan 1960 diskuterades en börsnotering av Bonnierföretagen, som var koncernens moderbolag åt 30 dotterbolag, dock inte åt bokförlagen. Vinsterna räckte inte till både investeringar och den växande familjens goda leverne, och lån var ingen långsiktig lösning. Delägarna gjorde varje år en beräkning av det ”förbrukningsbara kapitalet” som kunde användas privat, men några hade gjort stora överuttag och alltså lånat ur företaget.

Att sälja en mindre del av Bonnierföretagens aktier på börsen skulle lösa de akuta problemen, men bankernas ekonomer ansåg att de privata lånen i bolaget skulle lösas först. Börsnoteringen lades på is.

Först år 1977 börsintroducerades enbart den grafiska delen – Grafoprint med dotterbolagen Billingsfors, Duni och presstillverkaren Solna Offset. 30 procent skulle säljas till allmänheten. Men noteringen gick trögt, företagen gick med förlust och Bonniers tvingades till sist sälja Billingsfors till Vänerskog. I stället hamnade Marieberg, med dagstidningar, tryckerier och Duni, på börsen. Där var ägandet mera spritt, bland annat på Kaj-grenen som tillåtits behålla sina Dagens Nyheter-aktier. Men det var Bonniers kontrollerade koncernen.

Dagens Bonniers fick sin moderna form för 20 år sedan, sedan sjätte generationen tagit över genom Carl-Johan Bonnier. Det gamla handelsbolaget ersattes först 1998 som ägarbolag av Albert Bonnier AB med medieverksamheten i Bonnier AB samt dess systerbolag Bonnier Fastigheter och Boninvest. Samtidigt köptes Marieberg ut från börsen, Duni såldes till EQT och Kaj-grenen släpptes åter in som mindre ägare. Verksamheten renodlades till media, breddades till tv och expanderade internationellt.

Sedan Carl-Johans kusin Jonas tagit över vd-stolen drabbades Bonniers av finanskrisen, några mindre goda affärer och strukturomvandlingen inom tryckta medier. År 2012 gick verksamheten med förlust. Bonniers var sena med att digitalisera av verksamheterna, möjligen långsiktighetens baksida, och arbetar sedan några år efter en strategi för att omforma koncernen.

I dag har Albert Bonnier AB 88 delägare, många är arvingar i sjunde och åttonde generationen med minimala ägarandelar. Bolaget anses värt 25–30 miljarder kronor och de största delägarna är mycket rika. Bonniers har bara undantagsvis släppt in externa entreprenörer som små ägare i några av dotterbolagen. Moderbolaget kontrolleras helt av släkten och förändringarna sedan 1953 är arvsrelaterade och marginella. Aktierna kan handlas med hembud inom släkten, men konsortialavtalets regler för värdering har utformats så att det inte ska vara lockande att hoppa av.

Albert Bonnier AB styrs av en tämligen välbesökt stämma och en liten styrelse av externa proffs och delägare. Utdelningen till aktieägarna blev år 2017 160 miljoner kronor. Att handla med ord kan ge fina siffror. Kanske inte för anfader Gutkind, men för hans ättlingar under två sekel.

Författare: Leif Holmkvist